Den saltmättade luften från havet utanför vassruggen letade sig in genom skogsbrynets glesa vegetation. Sommarsolen stekte den av barr belagda stig som torrt slingrade sig mellan de få tallarnas korta skuggor. Jag stannade till vid åsynen av en myrstack intill ett av träden. En fascinerande skapelse som knastrade av myllrande liv. Stod en lång stund och betraktade naturens underverk. Förundrad över dess oupphörligt kämpande och stretande invånare som av någon outgrundlig anledning verkar vara outtröttliga i sitt sanslösa knog dagarna i ända. Denna meningslösa strävan utan egentligt mål. Endast drivna av uråldriga och ovillkorliga instinkter. Utan förmåga att fråga sig.... varför !?
Någon timma senare slinker jag in på McDonalds... av alla ställen. För att försöka avnjuta en svalkande glass med colasås. Tyvärr dock med nosen först rakt in i en annan typ av myrstack. Nästan lika myllrande av liv men knappast enbart knastrande. Snarare dunkande av musikaliskt(?) enformiga basgångar från allt för många och jämt fördelare takhögtalare. Inte en enda tyst vrå inom hörhåll. Genast själv per omgående förvandlad till en bland alla andra. Oskiljbar från medlemmarna i alla dessa hungriga barnfamiljer. Varav vissa nu mätta och busande ungar gastande springer hit och dit mellan borden. Vars oförstående föräldrars uppmärksamhet istället mest ägnas åt barnens gråtande och skrikande småsyskon. Naturligtvis stressade av allt oljud, stim och stök i restaurangen.
Där den speedade kassapersonalen (o' Co) metodiskt slamrar sig igenom ännu en stressfylld och programmerad dag i raden av många. Samtidigt som deras meddelanden om nu äntligen klara beställningar skriks rakt ut i lokalen. Över alla nyanlända och snart lomhörda gäster som redan i långa rader bemannat kassaköerna. Framför personalen som likt arbetsmyror med mekaniska och inlärda vänlighetsfraser välkomnar nästa storfamilj in i myrstackens allra heligaste. Utspisningen !
Där man för lite eftersökt matro till slut slagit sig ner med glassen. Intryckt bland några andra hungrande och törstande i ett hörn av stacken. Dock utan någon större framgång till försök att avskärma sig från diskotekets flödande tryckvågor. De är då man suckar och börjar fundera. Inte utan orsak slås man av tanken. Nämligen.... kom inte och snacka om primitiva myror ! Varelser som faktiskt precis liksom vi utan logisk anledning irrar omkring i den här världen. Lika mycket utan mening. Bara lika oförmögna som vi.... att fråga sig.... varför....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar