Google Website Translator Gadget

måndag 23 juli 2007

Thank you for the music


Tank you for the music

Jag tror, att det var en sommardag någon gång i slutet av femtiotalet som musiken kom in i mitt liv. Vi hade cyklat från Verkebäck ett par km upp till ett café i Gunnebo med några mynt i fickan, Leif och jag.
Det var en spännande utflykt för mig som nyss hade börjat skolan och dom surt förvärvade 25-öringarna skulle nu förslösas på något som kallades ”juke box”.

Jag kommer fortfarande ihåg, hur mäktig den såg ut. Hur imponerad man var av den där ”armen” som hämtade upp, vände och placerade skivan på tallriken. Men, det var ändå ingenting mot den rysning som gick genom kroppen när Elvis och ”Jailhouse rock” fyllde hela rummet med ett ljud man aldrig hade hört förut.
Ett par, tre omgångar av både Elvis och ”Living doll” med Cliff Richard räckte pengarna till. Men, en sak stod genast helt klar. Det gällde nu att panta fler tomglas för att kunna tillfredställa det nya behov som nu hade skapats.

Lika påtagliga händelser måste vara när Radio Nord började flöda på mellanvågen ur vår ”gamla” rör-radio och när jag något år senare fick min efterlängtade rull-bandspelare. En Dux med snedställd högtalare från Hallbergs Radio o TV i Västervik.
Sedan dess har musiken aldrig tystnat.

Att man låtsades vara sjuk för att få ligga hemma och lyssna på Radio Nord, var inget man hade några moraliska betänkligheter mot. Nej, det var bara helt underbart. Dessutom var ju radio-reklam något nytt och spännande då.

Jag var väl 14-15 år, när mamma började kalla mig för ”Experiment-pelle”. Jag höll på med ritningar till tändsticks-automater, evighetsmaskiner och av en syltburk, smörpapper och alu.-folie byggde jag en s.k. laddflaska (en stor kondensator..). Den laddade jag upp med statisk el från bandet , under snabbspolning med bandspelaren. Urladdningen och knallen var förstås grädde på moset.
Men det bästa jag byggde var FM-sändaren. En 1-transistors med tänjbar spole som jag kopplade till bandspelaren. Sedan kunde jag sätta på mitt favorit-band, gå ut på gräsmattan och liggande i solen avnjuta musiken i transistor-radion. ……trådlöst ! Betänk, att detta var i mitten på 60-talet !?! Nu, när Ipod´arna nyss har utrustats med FM-sändare, som tillbehör.

Man såg alltid fram mot lördagarna och tio-i-topp. Antingen satt man hemma och spelade in alla nya låtar, eller också satt man ute i solen och bara njöt. Min kompis Christer var den som först fick en egen transistor-radio. En Luma med FM-band.
På sommaren satt vi ofta med den på ett berg vid brofästet i Verkebäck. Tittade på alla bilar som passerade och spisade 60-talsmusik …(redan då…ha ha..!?)

Det var en av dessa underbara somrar som ett tivoli slog upp sina tält och vagnar på gärdet bakom bro-caféet. För oss på äventyr utsvultna ungdomar var detta lika sensationellt som om ett UFO hade landat. Vi bokstavligen bodde där dessa dagar.
Bortsätt från besvikelsen, när vi hade plankat in i strip-tease tältet och som ”belöning” fått se en gammal avdankad ”tant” med hängbröst, så var det nog musiken som var den största behållningen. Alla tio-i-topp låtar som spelades om och om igen bland karusellerna. Fortfarande än idag får jag rysningar i kroppen, när jag ibland hör låtar som ”Sandy” och ”Just like Eddie”. Man minns hur det var.

Lika intensivt kändes livet den hösten, när tio-i-topp kom till Folkets Hus i Västervik. Nyförälskade stod Christer och jag med varsin tjej i handen bland alla ungdomar i kön utanför. Upphetsade av bara tanken på, att nu skulle vi lägga beslag på mentometer-knapparna och bestämma ordningen på listan.
Det var ”Help” med Beatles och ”Satisfaction” med Stones som slogs om förstaplatsen. Vilken som vann har jag glömt, men aldrig musiken och inte heller den där mjuka lilla handen i min.

Visserligen hade man sett flera olika pop-band i Gamleby och Västervik´s Folkets Park, men när Gunnebo fick ett eget band, då var lyckan fullständig. Genast blev man medlem i ”We intruders” fanclub och på varenda spelning var man given. Oavsett om det var i Gunnebo Folkets Hus, Breviks-skolan eller på popbands-tävling i Oskarshamn.
Jag minns inte många av låtarna dom spelade, men mycket ”Chuck Berry” var det….!?

Sedan dess har musiken gått vid min sida genom livet. Från Plommons på karnevalen i Överum, Hep Stars, Dee-Jays och Searchers i Gamleby, Hootenany Singers på läroverkets skolgård, ABBA live i Kungsträdgården, ...via rockkonsert bland 100.000 i Sydney Australien, flamenco på Café de Chinita i Madrid, Aida på operan i Zagreb, musikal på Broadway och jazzklubben Blue Note i New York ....till Mozarts sköna ”Exsultate jubilate” nu hemma på stereon idag.

Även om Mozart är den störste, så slår mitt hjärta ofta i takt med 60-tals musiken och jag kan bara säga till livet och den här tiden, att…………”Thank you for the music” . Tack för den !!

måndag 16 juli 2007

Till hans minne

Björn Afzelius skulle ha fyllt 60 år 2007, men tyvärr blev det inte så. Han gick bort endast 52 år gammal. Men, musiken och texterna finns kvar.
Hans andra "hemland" var Italien och byn Castelvecchio där han lämnade ett stort tomrum efter sig. Med det i mina tankar skrev jag en dikt till hans minne. Till Björn Afzelius ......



B.A.

Det är natt i Ligurien
ljusa minnen tänds
över kastellet
på berget Rocca Barbena

ur murarna
tränger gitarren
sångerna han sjöng
skratten

nerifrån baren
i Castelvecchio
sveper slöjorna
från hans cigarett
stolen står tom
ett halvfullt vinglas
har stannat tiden

här sjunger vännerna
ut sin saknad
här travesteras texterna
hans egen sång
”vi kunde stillat vågorna
vi kunde svalkat öknarna
för en oersättlig stund
i din närhet”

han var ofta där
dom fanns där alltid
till hans glädje
Illiana, Francesco…alla gästerna
och så Luca, förstås

dom skulle verkligen
kunna ”vända floderna
skingra skyarna”
bara för en enda kväll
tillsammans igen
där i baren
vid foten
av berget Rocca Barbena

_________

PARADISET - ingen avstigning

PARADISET – ingen avstigning

Dessa unga självmordsbombare. Vad är det för människor egentligen ? Vad är det i deras uppväxt och miljö som har gjort dem så grundlöst lurade ? Vilka förebilder har dom fått, där hat och hämnd är det självklara och där framgång bara symboliseras av hur många meningsskiljaktiga man kan döda.

Vem bär ansvaret ? Vilka har skapat dom här förutsättningarna … om inte just folket själva.
Det är hos dom, den religiösa fanatismen har fått sitt fotfäste. Här spirar det mentala virus som får människor att sluta tänka. Här ifrågasätter man ingenting längre. Här är reglerna för livet viktigare… än livet självt och skulle någon våga bryta mot dessa dogmer eller kritisera dem…..ja, då löser man det enkelt och primitivt genom att….döda.

Dö för att döda, det verkar vara ett mantra som ekar mellan templen utan tendenser till att
”dö ut”.. Enligt deras tro också helt riskfritt, för man kommer ju till paradiset, om man offrar sitt eget liv för att släcka en otrogens.
Döda…..det är så enkelt. Döda…..det enda man kan. Man frågar sig, var i dessa handlingar finns det religiösa ? Hur naiv får man vara ?! För även om det, mot förmodan, skulle finnas ett paradis, så inte lär väl någon självmordsbombare komma dit…!?! Dessa lurade barn som hämtats ur massornas skrik om fatwa och hämnd mot syndare. Ur stampandet på brinnande flaggor, där respekten för andra kulturer har utplånats i takt med omvärldens stigande förakt.

Vetenskapsmän, uppfinnare, konstnärer, författare eller musiker av någon högre dignitet har aldrig sett dagens ljus bakom dessa slöjor av förljugenhet. Med säkerhet kommer dom inte att blomstra där i framtiden heller, för det enda ungdomarna tillåts se upp till, är dom som följer skriften. En gammal bok med bedrägliga metaforer. Tillräckligt förförisk för att lura den obildade och i tanken svage till existensiella fantasier och i praktiken till någon slags stolthet att en dag få bli en av dom…. som kan döda.

Den sekulariserade världen som bygger sin världsuppfattning på mer logiska argument och som inte lurats till denna flockmentalitet och ovillkorlig underkastelse skrattar i lönndom åt dem. Men under skrattet kryper rädslan. En gnagande oro för var och när dessa nyklippta offerlamm skall brinna igen. Blodsvittnen, utan respekt för den enskilda människans rätt att få leva. Mördare, som i Guds namn och med det egna folkets goda minne har tagit sig rätten till det meningslösa i att släcka sitt eget och andras liv. Lyckan, att bli en martyr. Åtminstone för en dag……kanske.