söndag 28 juni 2015
torsdag 25 juni 2015
tisdag 23 juni 2015
söndag 21 juni 2015
Har ni långkalsonger i slimfit...?
Det är med förundran och irritation man ofta går genom stadens alla konfektionslador och chica klädaffärer utan att knappt hitta ett enda par chinos,etc. som inte är i s.k. .... slimfit. Detta nu så välsignade ord. Förr användes det här adekvata begreppet mest för skjortor. Ja, så man visste, att de inte samtidigt var de där som var gjorda för att tälta i. D.v.s. lagom rymliga utan att behöva vika dem ett par varv, innan de stoppades ner i byxan. Vilket jag förresten nästan aldrig gör numera. Stoppar ner skjortan alltså. Obekvämt ! Känns passé på något vis. Om det nu inte är smällkallt ute förstås. Som på midsommar t.ex. ...!?!
Nåja, det var det där med slimfit. Det verkar, som om alla plötsligt har fått detta på hjärnan. Varför ska man gå omkring i ett par byxor (när man till slut fått på dem) som likt ett par långkalsonger skrynkligt korvar sig runt benen? Och som kalsingar ofta gör... nämligen kliar. Åtminstone på oss som av evolutionen begåvats med praktiskt ljuvligt håriga ben. Om man sedan dessutom har 45 i skostorlek, ser det bara komiskt ut. Som att promenera Storgatan upp endast iförd kavaj, långkalsonger och ett par stora snöskor på fötterna... !?! En möjlig cartoon-bild av parisisk haute couture, men idag något som ingen ens skulle vända sig om efter på gatan. Jo, möjligtvis jag... om jag hade kameran med mig.
Samtidigt undrar man, varför skjortor med stora stela(!) kragar fortfarande tillverkas? Är det kanske för att få ha det tvivelaktiga nöjet, att känna hur den skäggiga hakan skrapar emot kragen, så fort man vrider på huvudet? Eller istället bli den där käcka snubben med uppknäppt, där ena kragen hänger ner. Medan den andra står rakt upp. Stiligt !?! Eller... är det ett fåfängt hopp om, att vi samtidigt ska köpa en slips? Så att vi inte ens KAN vrida på huvudet. Då har man löst det förra problemet. Men skaffat sig ett nytt. I form av en strypande orm och hotande syrebrist. En oupptäckt form av solitärt strypsex kanske...!?
Om man nu varken vill ha slips eller stel krage, så kunde vi väl åtminstone få tillbaka... halv-polon. Var tog den vägen? Tröjan med halv polokrage alltså. Mycket bekväm och snygg. Passar perfekt till kavaj, rund-, v-tröja eller bara som den är. Då kunde ju tillverkarna samtidigt spara lite tyg och tjäna några kronor. Ungefär som de har gjort på t-tröjorna. Sedan den upptäckten har deras vinst per t-shirt säkert ökat med minst ett par dollar!? Förr kunde en t-shirt täcka delen av halsen mot t.ex. kavajen (ett externt “svettband”). Nu är de flesta lika urringade som kvinnors. Opraktiskt, fult och stillöst på en man.
Kläder bör dessutom vara en komfortzon för kroppen. De ska helt enkelt inte kännas. Men så lätt tycker inte tillverkarna att vi ska komma undan. Därför har de försett alla kläder med s.k. märklappar. Där klädmärke, storlek och ev. tvättråd ska placeras ut på strategiska ställen på plaggen. Helst hårda textil-lappar med vassa kanter. Allt för att vi ska veta, att vi lever. Och att livet inte ska vara någon dans i trosor... (eller vad det heter). Nej då ! Eller så är meningen, att vi ska försöka klippa bort dem. Och samtidigt göra ett ofrivilligt hål i plagget. Så att vi måste köpa ett nytt. Med nya stickiga märklappar !? Det är kanske därifrån som epitetet “märkesplagg” kommer.....
Nåja, det var det där med slimfit. Det verkar, som om alla plötsligt har fått detta på hjärnan. Varför ska man gå omkring i ett par byxor (när man till slut fått på dem) som likt ett par långkalsonger skrynkligt korvar sig runt benen? Och som kalsingar ofta gör... nämligen kliar. Åtminstone på oss som av evolutionen begåvats med praktiskt ljuvligt håriga ben. Om man sedan dessutom har 45 i skostorlek, ser det bara komiskt ut. Som att promenera Storgatan upp endast iförd kavaj, långkalsonger och ett par stora snöskor på fötterna... !?! En möjlig cartoon-bild av parisisk haute couture, men idag något som ingen ens skulle vända sig om efter på gatan. Jo, möjligtvis jag... om jag hade kameran med mig.
Samtidigt undrar man, varför skjortor med stora stela(!) kragar fortfarande tillverkas? Är det kanske för att få ha det tvivelaktiga nöjet, att känna hur den skäggiga hakan skrapar emot kragen, så fort man vrider på huvudet? Eller istället bli den där käcka snubben med uppknäppt, där ena kragen hänger ner. Medan den andra står rakt upp. Stiligt !?! Eller... är det ett fåfängt hopp om, att vi samtidigt ska köpa en slips? Så att vi inte ens KAN vrida på huvudet. Då har man löst det förra problemet. Men skaffat sig ett nytt. I form av en strypande orm och hotande syrebrist. En oupptäckt form av solitärt strypsex kanske...!?
Om man nu varken vill ha slips eller stel krage, så kunde vi väl åtminstone få tillbaka... halv-polon. Var tog den vägen? Tröjan med halv polokrage alltså. Mycket bekväm och snygg. Passar perfekt till kavaj, rund-, v-tröja eller bara som den är. Då kunde ju tillverkarna samtidigt spara lite tyg och tjäna några kronor. Ungefär som de har gjort på t-tröjorna. Sedan den upptäckten har deras vinst per t-shirt säkert ökat med minst ett par dollar!? Förr kunde en t-shirt täcka delen av halsen mot t.ex. kavajen (ett externt “svettband”). Nu är de flesta lika urringade som kvinnors. Opraktiskt, fult och stillöst på en man.
Kläder bör dessutom vara en komfortzon för kroppen. De ska helt enkelt inte kännas. Men så lätt tycker inte tillverkarna att vi ska komma undan. Därför har de försett alla kläder med s.k. märklappar. Där klädmärke, storlek och ev. tvättråd ska placeras ut på strategiska ställen på plaggen. Helst hårda textil-lappar med vassa kanter. Allt för att vi ska veta, att vi lever. Och att livet inte ska vara någon dans i trosor... (eller vad det heter). Nej då ! Eller så är meningen, att vi ska försöka klippa bort dem. Och samtidigt göra ett ofrivilligt hål i plagget. Så att vi måste köpa ett nytt. Med nya stickiga märklappar !? Det är kanske därifrån som epitetet “märkesplagg” kommer.....
onsdag 17 juni 2015
Män som inte läser böcker....
Såg en rubrik till ett inlägg av Lotta Olsson på DN, att vuxna män inte läser böcker. Eftersom jag själv är författare och även läser böcker, så vill jag uttrycka, vad jag känner i frågan.
Vad är det för böcker som ges ut.... förutom allt massproducerat i denna deckarhysteri. Jo, det är allt för ofta kvinnliga författare som... allt för ofta... skriver om... RELATIONER. I alla möjliga former och i all oändlighet ! Vad beror den här selektiva fixeringen på ? Jo, förmodligen på att hela bok, förlag och biblioteksvärlden är ett enda stort...MATRIARKAT. Det är mest kvinnor som läser manus och sedan avgör, vad som ska ges ut. Det vill säga allt för många kvinnliga författare och ofta unga kvinnor med begränsad livserfarenhet, vilket också influerar innehållet i böckerna. Att huvudpersonerna oftast också är... just kvinnor !?! Jag misstänker (vet inte), att majoriteten av förlagens anställda är... kvinnor. Sedan är de flesta recensenter kvinnor... som jag upplever det.. !?
På biblioteken är det med säkerhet(!) mest kvinnor som arbetar och som också avgör, vad som ska nybeställas och sedan därmed bli själva utbudet. Det utbudet som jag menar är så stereotypt fixerat vid familj och relationsdrama. Något som varken jag och ev. (uppenbarligen!?) också andra män inte tycker är tillräckligt attraherande, omväxlande, nyskapande, relevant och/eller inspirerande.
Det tror jag som den största anledningen till att män inte finner något intresse i det utbud som finns tillgängligt. Vad det gäller deckarna, så kanske de (liksom jag) mycket fortare än kvinnor tröttnar på att läsa i stort sett samma saker i bok efter bok... !? 300 sidor med.... "mördaren.... vem kan det vara..... vem kan det vara... vem..?" I bok efter bok !
För att i praktiken visa, vad jag tycker, så kanske någon kvinnlig recensent ev. möjligtvis skulle kunna tänka sig att recensera min egen nyutgivna bok... !?? Nämligen "Ensam i Kleptomania". (Gratis-ex kan best. av leg. journalister) Det komiska är, att det första kvinnor frågade mig, när boken kom ut, det var, hur jag (en vuxen man) kunde skriva om en tjej/kvinna i 17-årsåldern.....!?? Nu är det här absolut ingen relationsroman (självklart !). Tvärtom kan man säga, då hon lever helt ensam i storstaden Guangzhou.
Man undrar (trots frånvaron av relationer) om någon kvinnlig recensent skulle vilja läsa och sedan recensera den ? Trots att det dessutom är en vuxen man... som skrivit den.....
Vad är det för böcker som ges ut.... förutom allt massproducerat i denna deckarhysteri. Jo, det är allt för ofta kvinnliga författare som... allt för ofta... skriver om... RELATIONER. I alla möjliga former och i all oändlighet ! Vad beror den här selektiva fixeringen på ? Jo, förmodligen på att hela bok, förlag och biblioteksvärlden är ett enda stort...MATRIARKAT. Det är mest kvinnor som läser manus och sedan avgör, vad som ska ges ut. Det vill säga allt för många kvinnliga författare och ofta unga kvinnor med begränsad livserfarenhet, vilket också influerar innehållet i böckerna. Att huvudpersonerna oftast också är... just kvinnor !?! Jag misstänker (vet inte), att majoriteten av förlagens anställda är... kvinnor. Sedan är de flesta recensenter kvinnor... som jag upplever det.. !?
På biblioteken är det med säkerhet(!) mest kvinnor som arbetar och som också avgör, vad som ska nybeställas och sedan därmed bli själva utbudet. Det utbudet som jag menar är så stereotypt fixerat vid familj och relationsdrama. Något som varken jag och ev. (uppenbarligen!?) också andra män inte tycker är tillräckligt attraherande, omväxlande, nyskapande, relevant och/eller inspirerande.
Det tror jag som den största anledningen till att män inte finner något intresse i det utbud som finns tillgängligt. Vad det gäller deckarna, så kanske de (liksom jag) mycket fortare än kvinnor tröttnar på att läsa i stort sett samma saker i bok efter bok... !? 300 sidor med.... "mördaren.... vem kan det vara..... vem kan det vara... vem..?" I bok efter bok !
För att i praktiken visa, vad jag tycker, så kanske någon kvinnlig recensent ev. möjligtvis skulle kunna tänka sig att recensera min egen nyutgivna bok... !?? Nämligen "Ensam i Kleptomania". (Gratis-ex kan best. av leg. journalister) Det komiska är, att det första kvinnor frågade mig, när boken kom ut, det var, hur jag (en vuxen man) kunde skriva om en tjej/kvinna i 17-årsåldern.....!?? Nu är det här absolut ingen relationsroman (självklart !). Tvärtom kan man säga, då hon lever helt ensam i storstaden Guangzhou.
Man undrar (trots frånvaron av relationer) om någon kvinnlig recensent skulle vilja läsa och sedan recensera den ? Trots att det dessutom är en vuxen man... som skrivit den.....
onsdag 10 juni 2015
Ang. riksdagsdebatten
Det här "tjäbblet" som man ägnar sig åt i riksdagshuset, det bara förstärker, hur lite i marginalen politiker verkligen påverkar den här planeten och landets färd genom tiden. Riksdagen är bara en galjonsfigur på skeppet Svea som i verkligheten styrs och påverkas av helt andra saker, än t.ex. att i 20 år hålla på och tjafsa om.... föräldrapenningen..!?? Där sitter inte några innovatörer. Inte några entreprenörer eller forskare. Inga läkare, sjukvårdare, tekniker och ingenjörer. Nej, där hittar man mest bara självgoda karriärister, bladvändare, byråkrater, medelmåttor och substanslösa retoriker.
De som t.ex. påstår, att man måste ha en gymnasieexamen för att få ett jobb...!?? Paradoxalt så är faktiskt politiker ett "jobb", där man inte behöver gymnasieexamen och ändå tjäna minst dubbelt så mycket som "vanligt folk". Det räcker ofta med att vara en skapligt allmänbildad stereotypisk retoriker och social karriärist med arrogant munsvada. Varför sedan media höjer upp och idoliserar detta klientel till skyarna, det är för mig en stor gåta...!?! Det säger förmodligen mer om journalisterna.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)