Tidig lördag förmiddag och solen skiner. Temperaturen dock lite svårbedömd. Ska man ta kavajen eller jackan. Det blir kavajen. Man får ju inte fega ur, nu när sommaren står och lurar bakom hörnet Storgatan/Rådhusgatan. Kameran var naturligtvis urladdad, så mobilen får därför tjänstgöra som vakthavande ögonvittne. På vägen ner mot stan känns kavajen som ett perfekt beslut. Det är en skön svalka som luftar bringan under promenaden ner genom Stadsparken.
Änderna ligger som vanligt och slöar på gräset intill den lilla dammen. Till synes helt oberörda av folk som passerar förbi. Förutom några måsar som tydligen aldrig har insett vilans betydelse för välbefinnandet och psyket. Ja, psyke och psyke hos en mås... !? För att använda det begreppet har man sänkt ribban till bara strax över parkens välklippta gräsmatta. Ibland brukar jag fundera över, vad änderna tänker på, när de ligger där halvsovande med ena ögat halvöppet. Om de undrar över, varför vi hela tiden går fram och tillbaka över den där träspången. För individer tror jag inte, att de kan särskilja. Lika lite som vi kan det bland dem. Så där är vi nog lika trots allt. Däremot så är de helt klart mer bekymmerslösa, än vad vi är. Ett stänk av avund känns plötsligt på min nästipp. Carpe Diem måste vara deras devis. Visserligen fast inskrivet i deras DNA... men ändå. Något som den gränslösa människan tyvärr har svårare att förverkliga. De behöver inte bevaka och kommentera Facebook varje minut. Inte fundera på vad de ska handla till matlagningen senare på kvällen. De äter det som råkar ha hamnat "i naturens skafferi". Inte heller något behov av att tvätta kläder eller städa och hålla ordning där hemma. För hemma för en and är snarare.... "where ever I lay my hat".
Ännu har folklivet inte riktigt tagit fart på gatorna i den relativt tidiga förmiddagen. Bara en lätt bris från havet drar från Fiskartorget upp förbi Bredgatans nyöppnade butiker. I väntan på att biblioteket ska öppna, köper jag en banan och studerar Spötorgets diversiteter. Korvgubben med flakmopeden har mot traditionen för dagen en vikarie. Dock ingen som jag känner igen. Knappt någon annan heller för den delen. Med den uppätna bananen i handen minns jag, att det skulle vara en fair-trade försäljning i stora kyrkan. På vägen dit upp passerar jag TSR. Den där danska multipryl-butiken, där allt bara kostar en spottstyver. Inte för att jag brukar handla speciellt ofta där, men det är alltid intressant, att gå in och få ta del av det stora och ofta varierande utbudet. Man måste beundra inköparnas intentioner och fantasi. Säg det som inte finns där... !? Trots allt detta så gick jag bara förbi den här gången.
Man överdriver inte, om man säger, att kyrkan inte var knökfull av fair-trade-trånande besökare. Det där med gratis kaffe hade visst lockat ett dussin besökare som satt vid några bord och intog den välsignande drycken. Själv dricker jag inte kaffe utan fick istället "trängas" vid hyllorna med några enstaka kvinnor och en äldre man som tydligen var villig att investera drygt 200 kr i rättvisans namn.
En man bland personalen hälsade glatt på mig. Förmodligen mest bönande över, att jag skulle lätta på plånbokens ok, när jag nu ändå hade vågat mig in i Herrens hus. Hans breda leende kanske hade smalnat en aning, om min ateistiska gloria upptäckts bland solstrimmorna som vackert föll ner på oss genom kyrkfönstren. Oavsett vad man tror eller inte tror på, så känns det alltid så fridfullt och avstressande, att komma in i en kyrka. Man avstängs på något sätt från omvärlden och verkligheten. Ironiskt nog också en passande beskrivning av religioner i allmänhet. Och vissa andra religioner i synnerhet ! Paradoxalt nog så brukar jag ofta gå in i kyrkor, när jag råkar träffa på dem. De är som sagt ett perfekt andningshål för själen. Förutom att de ofta är fantastiskt vackra byggnader. Man kan även vila benen och ta en liten tupplur där, om den "anden" faller på.
På gamla läroverkets trappa står en stor samling i övre medelåldern glatt samspråkande. När jag sedan hamnade inom min gamla skolas aura, fick jag intrycket av, att det var någon slags "vi som tog studenten det året"- reunion..!? En kvinna hade t.o.m. en sådan mössa på sig. Blev samtidigt lite lätt undrande över varför man inte själv någonsin har fått en inbjudan till någon som helst klass-träff. Kan det vara så enkelt, att alla andra tänker samma sak... !?? Ingen som tar tag i det. Jag vet inte och samtidigt är jag inte säker på, att det alltid blir en lyckad tillställning. En nyligen inspelad långfilm visade kanske ett exempel på det. Med de tröstande tankarna inombords fortsatte jag min tur genom stan. Den som nu hade fyllts med allt fler stressande lördagsshoppare och vanliga flanörer. Några av dem skulle kanske t.om. må bra av ett avstressande besök i kyrkan. Eller... varför inte koppla av på en bänk hos änderna i Stadsparken. Där kunde de sitta hos fåglarna i lugn och ro. Tittande på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar