Trots alla ljus och kulörta lampor som vi nu börjar omge oss med, så kvarstår faktum .... det är nu som det stora vemodet rullar in och .... vad som ofta känns lika tungt, är att ..... från havet blåser en isande gråkall vind. Där går vi. Insvepta i täckjackor, pälsmössor och stickade halsdukar. Med alla medel försöker vi stänga inne den lilla kroppsvärmen som finns kvar. En självsuggestion där vi låtsas som om vi egentligen inte är utomhus alls. I tankarna flyr vi bort till någon annanstans. Snubblande och halkande i den första snön suckar vi djupt ..... hur ska man orka en vinter till..?!
Men det gör vi .....oftast. Åtminstone härdar vi ut på något obegripligt sätt. Finner oss i eländet och kanske t.o.m. för oss själva bakom ljuset, med uttalanden som......åhhh vad det är härligt med vinter. Vad vackert och vad ljust det blir med all snön i mörkret. Tänk vad barnen har längtat efter det här....osv. Jaa, vi är duktiga på att lura oss själva. För å' andra sidan..... hur skulle vi annars stå ut i den här becksvarta och iskalla omgivningen i snöröken mellan jobbet och hemmet. Bland allt skrapande av rutor och borstande på bilar. Hur skulle vi orka ? Att stå och stampa i kylan väntande på en buss som aldrig kommer. Frusna, fuktiga fötter som bara längtar efter en varm Konsumbutik. Ett ställe där vi kan andas ut och få en stunds befrielse från eländet. En plats där vi under pälsen dessutom ganska snart börjar att svettas. Vi tvingas alltså tillbaka ut i mörkret och kylan, där snöandet nu också tilltagit i styrka. Men, tänk vad vackert det är, när snöflingorna flimrar förbi nästan vågrätt i gatlampans sken, samtidigt .......som det från havet blåser en sån' där isande, gråkall vind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar