Jag hade bestämt mig för en promenad i det kalla vintervädret. Tänkte kombinera det med att samtidigt slinka in på Kjell & Co. Jag hade emellertid inte ens hunnit halvvägs, när jag fick syn på den. Den låg där för sig själv mitt på den snö-isiga trottoaren. Hade jag kommit några minuter senare, så hade kanske blåsten eller någon annan förbipasserande tagit den. Hundralappen.... !
Mynt brukar man ju se då och då ute på gatorna i vimlet, men när en hundralapp dyker upp så där utan förvarning .... ja, då vaknar man plötsligt upp ur sitt dagdrömmande. Inte för att man hinner reflektera över beloppet, utan mest för att sedlar på marken är något onaturligt i vår vardag.
Normalt brukar jag inte ens böja mig ner, när jag träffar på någon femkrona eller annat mynt som ligger och skräpar. Inte ens om jag själv tappar dem ... faktiskt. Det är inte p.g.a. min ekonomiska status eller brist på respekt för penningar och deras värde. Nej, utan mest för problemen med mina knän. Jag aktar mig numera för att i onödan böja mig ner och är också försiktig med vridningar av knäna. Det blev inte direkt bättre av, att jag härförleden råkade snava på en matta i köket och då fick en ofrivillig vridning innan jag chockad ”fann mig själv” liggande på golvet.
Ibland ber man lite försynt någon person i sin närhet om hjälp, men här och nu längs den långa gatan fanns inte en själ i närheten. Då infinner sig en märklig paradoxal konflikt i hjärnkontoret. Antingen går man vidare utan någon risk för nyförvärvade knäproblem eller så riskerar man det och tjänar hundra kronor på fem sekunders arbete. Dessutom var det just exakt 100 kr som den pryl jag skulle köpa kostade ...!?! Märkligt !?
Dock, jag satte ena foten på sedeln i blåsten, medan analysprogrammet under hjärnbarken med hjälp av lite stresshormoner försökte komma fram till ett beslut. Hur skulle jag nu göra ?! Jag menar ... det är ju inte så, att ett hundra kronor skulle innebära någon märkbar förändring i mitt liv. Plus eller minus hundra på kontot skulle jag inte ens märka. Å andra sidan skulle man ju kunna festa lite. Kanske en räkmacka och ett glas rödvin ..någonstans. Men då gäller det, att det är med just den här hundralappen man betalar. Annars blir det säkert inte av och då åker den bara in bland de övriga sedlarna i plånboken och sedan är det snart glömt. Och ... vad var då glädjen att hitta en hundring egentligen värd ?
Jag minns en gång i Italien. Jag klev på ett ”typ pendeltåg” från Rom ut till ett ställe vid kusten. När jag kom in i kupén, så jag genast en dubbelvikt sedelbunt på ett av sätena, mittemot där jag tänkte sätta mig. Emellertid var det en italienare som också efter mig fick syn på sedlarna. Han märkte dock inte, att jag hade uppmärksammat dem, utan satte sig själv blixsnabbt ner på bunten. Man kunde ju knappast säga till honom, att .... ursäkta .. du satte dig på mina pengar. Dels så var det ju inte det, även om jag hade sett dem först och dessutom så var det väl inte så mycket att bry sig om. Liran på den tiden bestod mycket av många sedlar utan något större värde. Men, det var kul och se den här mannen, när han (som han trodde ... ingen mer hade sett pengarna) med handen trevande under skrevet kämpade med att obemärkt få fram sedlarna. Sedan smög han ner dem i fickan till slut.
Nå .... hur gick det nu med hundralappen, tänker ni !? Vad tror ni ? Hur bra människokännare är ni? Hur skulle ni själva ha gjort i min situation ? Jaa, säg det !? Jag gör väl som Håkan Nesser i sin roman ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Jag överlämnar slutet på historien till er fantasi mina läsare .................!?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar