Nalin Pekgul ... du kränker min hund

Nalin Pekgul ... ! Nu har du bekräftat den åsikt jag hade om dig tidigare. Och en sådan ska representera kvinnorna och folket. Du är ett skämt i svensk demokratisk debatt. Att påstå att en hund är oren, det är faktiskt ett kränkande av ett av denna planets mest omtyckta djur. Vi bryr oss faktiskt inte om, vad du och dina likar tycker om hundar. Vi lever faktiskt i 2000-talet och att då ha en S-kvinna (och f.d. riksdagskvinna) med dessa medeltids-uppfattningar om djur, det är inte värdigt vårt land. Försök att sticka hål på denna 1200-tals-bubbla som ni verkar leva i.

Ni tycks bli kränkta av allting. Nu är det "galna-hund-sjukan" igen som härjar. Dock bara bland planetens mindre logiskt tänkande väsen. Hundarna själva däremot är immuna mot det här humana viruset .... som tur är.

Jag säger bara .....Tiffany Koo

Om ni inte tidigare har sett min bild på högra spalten av den unga lilla pianisten Tiffany Koo, så har ni nu chansen, att få lyssna till ett av denna planets underverk. Det är nästan, så att man blir troende, när lilla Tiffany här så oöverträffat för sin ålder ( 5 år) med elegans och musikalitet exekverar bl.a. både Mozart och Chopin på på den stora flygeln.

Hon är inte bara tekniskt skicklig utan har också en väl avvägd anslagskänslighet och beundransvärd timing. För sin ålder nästan ofattbar. Jag kan lyssna till hennes framförande nästan hur många gånger som helst. Det är sådana här stunder som ger en touch av meningen med livet. Minns var ni först (?) såg namnet Tiffany Koo. En tindrande stjärna är nu tänd och förhoppningsvis ännu länge förbli klart lysande på den musikaliska stjärnhimlen och ..... i våra hjärtan. Tiffany Koo.

Jag fick en dagsedel

Jag hade bestämt mig för en promenad i det kalla vintervädret. Tänkte kombinera det med att samtidigt slinka in på Kjell & Co. Jag hade emellertid inte ens hunnit halvvägs, när jag fick syn på den. Den låg där för sig själv mitt på den snö-isiga trottoaren. Hade jag kommit några minuter senare, så hade kanske blåsten eller någon annan förbipasserande tagit den. Hundralappen.... !
Mynt brukar man ju se då och då ute på gatorna i vimlet, men när en hundralapp dyker upp så där utan förvarning .... ja, då vaknar man plötsligt upp ur sitt dagdrömmande. Inte för att man hinner reflektera över beloppet, utan mest för att sedlar på marken är något onaturligt i vår vardag.

Normalt brukar jag inte ens böja mig ner, när jag träffar på någon femkrona eller annat mynt som ligger och skräpar. Inte ens om jag själv tappar dem ... faktiskt. Det är inte p.g.a. min ekonomiska status eller brist på respekt för penningar och deras värde. Nej, utan mest för problemen med mina knän. Jag aktar mig numera för att i onödan böja mig ner och är också försiktig med vridningar av knäna. Det blev inte direkt bättre av, att jag härförleden råkade snava på en matta i köket och då fick en ofrivillig vridning innan jag chockad ”fann mig själv” liggande på golvet.

Ibland ber man lite försynt någon person i sin närhet om hjälp, men här och nu längs den långa gatan fanns inte en själ i närheten. Då infinner sig en märklig paradoxal konflikt i hjärnkontoret. Antingen går man vidare utan någon risk för nyförvärvade knäproblem eller så riskerar man det och tjänar hundra kronor på fem sekunders arbete. Dessutom var det just exakt 100 kr som den pryl jag skulle köpa kostade ...!?! Märkligt !?
Dock, jag satte ena foten på sedeln i blåsten, medan analysprogrammet under hjärnbarken med hjälp av lite stresshormoner försökte komma fram till ett beslut. Hur skulle jag nu göra ?! Jag menar ... det är ju inte så, att ett hundra kronor skulle innebära någon märkbar förändring i mitt liv. Plus eller minus hundra på kontot skulle jag inte ens märka. Å andra sidan skulle man ju kunna festa lite. Kanske en räkmacka och ett glas rödvin ..någonstans. Men då gäller det, att det är med just den här hundralappen man betalar. Annars blir det säkert inte av och då åker den bara in bland de övriga sedlarna i plånboken och sedan är det snart glömt. Och ... vad var då glädjen att hitta en hundring egentligen värd ?

Jag minns en gång i Italien. Jag klev på ett ”typ pendeltåg” från Rom ut till ett ställe vid kusten. När jag kom in i kupén, så jag genast en dubbelvikt sedelbunt på ett av sätena, mittemot där jag tänkte sätta mig. Emellertid var det en italienare som också efter mig fick syn på sedlarna. Han märkte dock inte, att jag hade uppmärksammat dem, utan satte sig själv blixsnabbt ner på bunten. Man kunde ju knappast säga till honom, att .... ursäkta .. du satte dig på mina pengar. Dels så var det ju inte det, även om jag hade sett dem först och dessutom så var det väl inte så mycket att bry sig om. Liran på den tiden bestod mycket av många sedlar utan något större värde. Men, det var kul och se den här mannen, när han (som han trodde ... ingen mer hade sett pengarna) med handen trevande under skrevet kämpade med att obemärkt få fram sedlarna. Sedan smög han ner dem i fickan till slut.

Nå .... hur gick det nu med hundralappen, tänker ni !? Vad tror ni ? Hur bra människokännare är ni? Hur skulle ni själva ha gjort i min situation ? Jaa, säg det !? Jag gör väl som Håkan Nesser i sin roman ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Jag överlämnar slutet på historien till er fantasi mina läsare .................!?!

Kanske snyggast någonsin .... !?

Peugeot SR-1