Som jag kanske har sagt tidigare ..... det bästa med Italien (förutom folklivet och den sköna naturen) är filmerna. De italienska filmerna har det där ogripbara, suggestiva skimret över sig och man slutar genast att tänka på ...”att det är en film”. Man blir liksom en del av handlingen.
Ni som ev. följer tv-programmet ”Solens mat” har kanske också noterat någonting annat fantastiskt med Italien. Nämligen musiken ! Inte bara där i programmet utan också den italienska musiken i allmänhet. Den kan precis liksom filmerna skapa en melankolisk och tillsammans med sången en nästan poetisk känsla av harmoni mellan orden och melodierna. Man hör genast, att det är något känsligt och uttrycksfullt som markant skiljer sig från andra länders mer konventionella musik. Italiensk musik ... helt enkelt !
För flera år sedan så såg jag Tom Ahlands program om Nacka Skoglund. Ett mycket intressant program om ett nästan sagolikt men samtidigt tragiskt livsöde. Emellertid så hörde jag där en låt som återkommande bildade en känslosam bakgrund i samklang med den nostalgiska berättelsen om Nackas mångfasetterade liv där nere i fotbollens land. Jag har sedan dess många gånger undrat, vad det var för en låt, men har aldrig riktigt tagit tag i det hela. Nu tror jag emellertid, att jag har fått napp. Om jag inte minns fel, så är det här samma låt som 1972 var med i Melodifestivalen för just Italien. Det var en man (då yngling) vi namn Nicola Di Bari som i strikt kostym sjöng den här sköna balladen ” I giorni dell´Arcobaleno” .
Den passade så bra i just det programmet, men står sig även utmärkt för sig själv och i andra mer känsloskapande skapande miljöer. Jag skulle t.ex. själv självklart ha med den i mitt Sommarprogram i radion (om jag nu mot förmodan fick den chansen). Det finns även så många andra bra italienska "canciones", men de tar jag upp någon annan gång. Här kan ni dock njuta av just den låten nu .....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar