Var det länge sedan ni var på ett ”disco” ? Det tror jag faktiskt inte, för numera så finns dom i parti och minut på varenda gata. Inträdet är gratis och det enda som saknas är väl kanske en välkomstdrink..!? Musiken och framför allt bastonerna dånar ut genom en mängd högtalare så strategiskt jämt fördelade i taket. Discjockeyn ser man inte röken av och dansandet lyser också med sin frånvaro, så man undrar egentligen …..vad är meningen !?
Och när man först ser t.ex. en massa kläder hängande överallt i ”entrén”, så tänker man ju förstås….vilket drag ska det då inte vara inne i själva danslokalen…!??
Jodå, ni känner säkert igen namnen på dessa inneställen. H&M, Lindex, Ginatricot, KappAhl, NK, Dressman, Åhléns, Stadium, Intersport, Ecco, Ur & Penn, OnOff, McDonalds, BurgerKing, Megastore ……jaa, listan kan göras oändlig…och tro det eller ej, men nu har man även ”spelat upp till dans” på Stockholms Stadsmission….!!?? Så därför väntar man bara på att Apoteket, biblioteken, Cityakuten och begravningsbyråerna ska gå med i klubben och inhandla var sitt exemplar av dessa 200W-förstärkare.
Jaa, man tror inte, att det är sant, men man kan inte längre gå ut och handla eller äta utan att riskera att bli ett hörselskadat nervvrak. Och så undrar myndigheterna var alla utbrända människor kommer ifrån…!? Tänk att efter en stressig dag på jobbet, bara få för sig att strosa runt i lugn och ro och shoppa lite. Jo, jag tackar ! Devisen ”shop until you drop” har nu verkligen fått ett ansikte..!
Väl hemma igen så ska då denna nu ännu vibrerande stackare slå sig ner i soffan och försöka koppla av framför TV´n. Jo, pyttsan !
Står man ut ett par timmar framför denna epileptiska flimmerburk med ständiga zoomningar, panoreringar, flackande kameror, snabbspolningar, blixtar, vridande och tabulerande bilder…..jaa, då får man vara nöjd. Det inte konstigt att människor till slut måste kasta in handduken och sjukskriva sig.
När den TV-spelande generationen utan självkritiska hämningar helt får ta över den kommersiella affärsvärlden och nöjesindustrin…ja ..då blir det så här. Är det så vi vill leva våra liv på den här planeten. Jag bara frågar !?
Och ingen verkar bry sig. I massmedia har man fullt upp med att bevaka vad alla partipolitiker har sagt eller inte sagt under veckan. Vad Mona Sahlin skulle göra och vad Maud Olofsson inte borde ha gjort. Vilket parti som ligger nära 4%-gränsen och vilket som tappat flest röster i senaste undersökningen.
Redan dagen efter valet börjar cirkusen. Trots att det då är fyra år till nästa, så börjar oppositionen att kritisera den sittande regeringen och medierna hänger gladeligen på. Dag efter dag, månad efter månad, ända fram till valet. Dessa helt meningslösa rapporter från den politiska, sjukligt narcissistiska riksdagsvärlden.
Vem av oss bryr sig ? Det måste finnas andra intressantare och mer spirituella nyheter att förmedla än detta dravel. Skicka ut K-G Bergström och hans kollegor på några ”riktiga” jobb istället ! Vi är tillräckligt matade med denna innehållslösa sega smörja.
Sedan är det väl bara en tidsfråga innan nyhetsredaktionerna har anammat denna dogmakultur med bildflimmer, 1-sek sekvenser, svajiga kameror och allmänt synergonomiskt förödande missbruk och inkompetent handhavande av TV-tekniken.
CNN har tragiskt nog redan börjat. Det som en gång var en respekterad nyhetskanal med många intressanta reportage och, faktiskt forfarande, alltid bra uppdaterad, har nu mest blivit en nyhetsorienterad kopia av MTV och Discovery. Tyvärr !
Discovery ja….!??! Jag orkar knappt tänka på, hur bra den kanalen en gång var. Nu….är den mest en ”raggarkanal” med tatuerade patetiska tyngdlyftartyper i fula mustascher som bygger om bilar och motorcyklar. Dessutom får de få intellektuella som finns kvar dras med två töntar som försöker bevisa att det mest går att spränga i bitar. Hur ”scientific entertainment” är det ?
Nu får VI skärpa oss och börja protestera mot detta TV-tekniska förfall. Vad ska vi med alla dessa fantastiska platt-TV-apparater till om det inte finns något som man orkar titta på..?!
måndag 16 juni 2008
måndag 2 juni 2008
Tankspridd
Jag kommer ihåg när Pekka Langer på sin tid i radion berättade om en morgon på väg till jobbet. Det var i tunnelbanan han märkte, att medpassagerarna tittade lite konstigt på honom. Det var först när kvinnan mitt emot med ett suckande och besvärad min bytte till en plats längre bort i vagnen som han började ana oråd.
Mycket riktigt ! På golvet mellan sina ben fanns förklaringen. Han satt själv och höll i den. Sop-påsen med bl.a. helgens gamla räkskal…!??
Jag är själv lika tankspridd och har gjort nästan samma misstag flera gånger. D.v.s. tagit med mig soporna men glömt att kasta dem i sopnedkastet. Man blir mest förvånad, när man upptäcker påsen där bredvid sig i bilen. Just förvånad var nog ett understatment den gång, när jag hade hämtat en kaffe i automaten och samtidigt köpt en kaka i den andra automaten. Jag tog av plastfolien från kakan och kastade…. kakan…i papperskorgen 1?? Jag har sällan känt mig så tom i huvudet som då.
Ofta får man ju sig ett gott skratt på köpet. Som en vintermorgon när jag på väg till mitt arbete skulle byta från T-bana till buss. Huttrande hade jag stått där och väntat på min buss, när jag tyckte, att jag frös om ena foten. Tittade ner på foten och blev mest arg på mig själv över valet av lågskor denna dag mitt i snöovädret.
Irritationen förbyttes dock snabbt till ett förvånat skratt. På den andra foten satt, som det egentligen var tänkt, en högskaftad känga. Alltså en sko av varje sort. Känga och lågsko !? Det blev emellertid en uppsluppen fikarast, när jag sedan berättade om mina sömndruckna bravader.
Egen tankspriddhet kan vara pinsam, skapa extra arbete, men är oftast mest bidragande till självdistanserad munterhet. Men, man kan också drabbas av andras distraktion. Som när en kollega och jag hade varit på ett uppdrag i St. Omer i norra Frankrike. Vi hade bråttom till Paris för att hinna med flyget, för han skulle även hämta sin syster (?!) inne i själva staden. Vår hyrbil en Peguot 605 låg sällan under 150 km/t. denna heta dag på motorvägen ner mot huvudstaden och för att åtminstone jag skulle hinna med flyget, så skulle han lämna av mig först, …vid Charles de Gaulle flygplatsen.
Väl inne i avgångshallen insåg jag, att det nu var gott om tid, så jag tvättade av mig svetten, tog det sedan lugnt och strövade lite bland boutiquerna innan incheckningen. Det var då, jag upptäckte frånvaron av mitt flight-nummer på stora tavlan. Det var någonting som inte stämde ! Efter en snabbutredning hos flygpersonalen stod det helt klart, att min ”självsäkre” kollega hade släppt av mig på fel terminal.
Man kände sig trots allt glad att det var rätt flygplats, när man sedan satt där i taxin till rätt terminal några kilometer bort.
Ja, ja…jag vet, var hans första kommentar, när han så småningom konfronterades med min anklagande uppsyn där i avgångshallen, bortförklarande gestikulerande med sitt boardingpass och ”släpande” på en obekymrat leende syster.
Ska sanningen fram, så var det inte första gången hans tankspriddhet ställde till det. På väg hem från arbete i Korea skulle han byta plan i Hongkong. Han hade somnat och vaknade just när planet hade landat. Tittade yrvaket ut och såg dom kinesiska tecknen i neon på byggnaderna. Gäspande men lite stressad samlade han ihop sina saker, tog handbagaget och sa adjö till en tillfällig bekant i stolen bredvid.
Väl inne i byggnaden, som vanligt skojande med de söta kinesiska tjejerna vid transitdisken, började problemen. Han gjorde allt, för att övertyga dem om, att han skulle vidare med ett plan till Stockholm. Dom log vänligt.. men ville inte förstå. Dom gav sig bara inte. Det fanns inget plan med destination Stockholm… påstod dom!?
Han tog upp biljetterna och började förklara. Visade dem, att han kom från Seoul och skulle byta plan i Hongkong. De studerade biljetten noga och det var då….. deras leenden förbyttes till skratt..!??
Du är inte i Hongkong. Du är i Taipei ….sa dom på bruten fnittrande engelska. Ditt plan till Hongkong har bara gjort ett stopp här i Taipei….fortsatte dom i ett försök att till slut övertyga den här vimsiga trötta långnäsan.
Det var också ett glatt koreanskt tjattrande bland flygvärdinnorna, när han moloken ledsagades tillbaka in i planet … innan luckan stängdes. Nästan lika glatt men frågande mottagande fick han av den medpassagerare som han nyss hade sagt adjö till.
Vem vet, det kanske är något charmigt över tankspridda personer ? Som kuriosa kan jag berätta, att han är den enda person jag känner som har ”raggat upp” en flygvärdinna under en flygning och sedan direkt efter landning fått följa med henne hem…!?? Frågan är, vem som var
tankspridd just då ....?!
Annars är ju tankspriddhet mer trivialt och vardagligt. Det mesta har man glömt. Så som alla gånger man åkt förbi hållplatser på T-banan, där man egentligen skulle ha gått av. Ofta upptäcker man det just när folket har gått av och dörrarna ännu står öppna. Då får man snabbt bestämma sig. Ska man ta risken, att bli ett allmänt åtlöje när man kastar sig ur sätet, tar ett tigersprång fram mot dörren…bara för att se dörrarna slå igen mitt framför näsan ..eller…hoppas på att man har tur och slipper byta vid nästa station , vänta och sedan åka tillbaka ….till olycksplatsen.
Jaa, det är inte alltid lätt, att vara tankspridd. Men roligt !! Så…..man får väl trösta sig med det.
Mycket riktigt ! På golvet mellan sina ben fanns förklaringen. Han satt själv och höll i den. Sop-påsen med bl.a. helgens gamla räkskal…!??
Jag är själv lika tankspridd och har gjort nästan samma misstag flera gånger. D.v.s. tagit med mig soporna men glömt att kasta dem i sopnedkastet. Man blir mest förvånad, när man upptäcker påsen där bredvid sig i bilen. Just förvånad var nog ett understatment den gång, när jag hade hämtat en kaffe i automaten och samtidigt köpt en kaka i den andra automaten. Jag tog av plastfolien från kakan och kastade…. kakan…i papperskorgen 1?? Jag har sällan känt mig så tom i huvudet som då.
Ofta får man ju sig ett gott skratt på köpet. Som en vintermorgon när jag på väg till mitt arbete skulle byta från T-bana till buss. Huttrande hade jag stått där och väntat på min buss, när jag tyckte, att jag frös om ena foten. Tittade ner på foten och blev mest arg på mig själv över valet av lågskor denna dag mitt i snöovädret.
Irritationen förbyttes dock snabbt till ett förvånat skratt. På den andra foten satt, som det egentligen var tänkt, en högskaftad känga. Alltså en sko av varje sort. Känga och lågsko !? Det blev emellertid en uppsluppen fikarast, när jag sedan berättade om mina sömndruckna bravader.
Egen tankspriddhet kan vara pinsam, skapa extra arbete, men är oftast mest bidragande till självdistanserad munterhet. Men, man kan också drabbas av andras distraktion. Som när en kollega och jag hade varit på ett uppdrag i St. Omer i norra Frankrike. Vi hade bråttom till Paris för att hinna med flyget, för han skulle även hämta sin syster (?!) inne i själva staden. Vår hyrbil en Peguot 605 låg sällan under 150 km/t. denna heta dag på motorvägen ner mot huvudstaden och för att åtminstone jag skulle hinna med flyget, så skulle han lämna av mig först, …vid Charles de Gaulle flygplatsen.
Väl inne i avgångshallen insåg jag, att det nu var gott om tid, så jag tvättade av mig svetten, tog det sedan lugnt och strövade lite bland boutiquerna innan incheckningen. Det var då, jag upptäckte frånvaron av mitt flight-nummer på stora tavlan. Det var någonting som inte stämde ! Efter en snabbutredning hos flygpersonalen stod det helt klart, att min ”självsäkre” kollega hade släppt av mig på fel terminal.
Man kände sig trots allt glad att det var rätt flygplats, när man sedan satt där i taxin till rätt terminal några kilometer bort.
Ja, ja…jag vet, var hans första kommentar, när han så småningom konfronterades med min anklagande uppsyn där i avgångshallen, bortförklarande gestikulerande med sitt boardingpass och ”släpande” på en obekymrat leende syster.
Ska sanningen fram, så var det inte första gången hans tankspriddhet ställde till det. På väg hem från arbete i Korea skulle han byta plan i Hongkong. Han hade somnat och vaknade just när planet hade landat. Tittade yrvaket ut och såg dom kinesiska tecknen i neon på byggnaderna. Gäspande men lite stressad samlade han ihop sina saker, tog handbagaget och sa adjö till en tillfällig bekant i stolen bredvid.
Väl inne i byggnaden, som vanligt skojande med de söta kinesiska tjejerna vid transitdisken, började problemen. Han gjorde allt, för att övertyga dem om, att han skulle vidare med ett plan till Stockholm. Dom log vänligt.. men ville inte förstå. Dom gav sig bara inte. Det fanns inget plan med destination Stockholm… påstod dom!?
Han tog upp biljetterna och började förklara. Visade dem, att han kom från Seoul och skulle byta plan i Hongkong. De studerade biljetten noga och det var då….. deras leenden förbyttes till skratt..!??
Du är inte i Hongkong. Du är i Taipei ….sa dom på bruten fnittrande engelska. Ditt plan till Hongkong har bara gjort ett stopp här i Taipei….fortsatte dom i ett försök att till slut övertyga den här vimsiga trötta långnäsan.
Det var också ett glatt koreanskt tjattrande bland flygvärdinnorna, när han moloken ledsagades tillbaka in i planet … innan luckan stängdes. Nästan lika glatt men frågande mottagande fick han av den medpassagerare som han nyss hade sagt adjö till.
Vem vet, det kanske är något charmigt över tankspridda personer ? Som kuriosa kan jag berätta, att han är den enda person jag känner som har ”raggat upp” en flygvärdinna under en flygning och sedan direkt efter landning fått följa med henne hem…!?? Frågan är, vem som var
tankspridd just då ....?!
Annars är ju tankspriddhet mer trivialt och vardagligt. Det mesta har man glömt. Så som alla gånger man åkt förbi hållplatser på T-banan, där man egentligen skulle ha gått av. Ofta upptäcker man det just när folket har gått av och dörrarna ännu står öppna. Då får man snabbt bestämma sig. Ska man ta risken, att bli ett allmänt åtlöje när man kastar sig ur sätet, tar ett tigersprång fram mot dörren…bara för att se dörrarna slå igen mitt framför näsan ..eller…hoppas på att man har tur och slipper byta vid nästa station , vänta och sedan åka tillbaka ….till olycksplatsen.
Jaa, det är inte alltid lätt, att vara tankspridd. Men roligt !! Så…..man får väl trösta sig med det.
Det verkliga slutet - (Alkemisten)
Herdepojkens öde
Solen sökte ett fokus
öknen var ett brännande glas
jag hade sett kameler i fjärran
hela den dagen
hört havet brusa
ett vattenfall av guld
men nu
nu lyste stjärnorna
svalkande
som vigda av vatten
jag bad
jag sökte en mening
ett svindlande svar
ett vattenkrus
bara några klunkar
skulle släcka elden
det var rösten som väckte mig
den var hennes
flickan i den gula klänningen
det var hon
som baddade min panna
hennes sandiga lilla hand
smekte mitt hår
hon talade i tungor
bubblade av skratt
och jag förstod
nu är jag där
äntligen
är skeppet här
snart är vi ombord
och skatten
har jag med mig
Solen sökte ett fokus
öknen var ett brännande glas
jag hade sett kameler i fjärran
hela den dagen
hört havet brusa
ett vattenfall av guld
men nu
nu lyste stjärnorna
svalkande
som vigda av vatten
jag bad
jag sökte en mening
ett svindlande svar
ett vattenkrus
bara några klunkar
skulle släcka elden
det var rösten som väckte mig
den var hennes
flickan i den gula klänningen
det var hon
som baddade min panna
hennes sandiga lilla hand
smekte mitt hår
hon talade i tungor
bubblade av skratt
och jag förstod
nu är jag där
äntligen
är skeppet här
snart är vi ombord
och skatten
har jag med mig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)