Inte visste jag då, när jag i dryga tjugo-års-åldern, åkte till Spanien på semester för första gången, att det skulle bli mitt favoritland. Än mindre att jag senare skulle komma att arbeta där under flera perioder i livet. Även om det var några år sedan sist, så har jag hitills varit där 17 ggr, tror jag. Spanien blev på något sätt som mitt andra hemland. En anledning var väl , att när jag efter flera år av självstudier senare tog ett gymnasiebetyg i spanska, så blev tillvaron där mer ännu givande. Det blir ju så, om man är relativt förtrogen med språket.
Dessutom trivdes jag så fantastiskt bra där. Både under semestrar och i tjänsten. På företagets anläggning i Madrid var ju maten det stora nöjet. Vi åt 3-rätters till lunch varje dag och sedan, som de allra flesta, alltid en mycket sen middag ute på stan. Man kan förstå att spanjorerna bara orkar ett par churros och kaffe till frukost. Ibland på kvällarna när man kände sig extra hungrig och snabbt ville slinka in på någon restaurang för att stilla hungern…..ja, då kanske personalen höll på att dammsuga inför kvällen. Det är svårt att hitta öppna krogar innan nio, tio på kvällen (förutom McDonalds, etc. , förstås). Spanjorerna går alltid ut sent och äter.
Första gången jag kom på tjänsteuppdrag till Madrid, blev jag bjuden på en krogrunda som heter duga. Vi avverkade många restauranger på raken (!). Allt från läckra tapas på flera av de populära barerna bakom Plaza Mayor, via ålyngel på ett dyrare ställe, till en rest. vars specialité var stora biffar som man själv fick steka på heta stenblock till bords. Att frukosten var överflödig nästa morgon, kräver knappast någon förklaring.
Ett par dagar senare var det dags igen. Då blev vi bjudna hem till en av de svenska cheferna och hans fru på sen middag. Det är ingen överdrift och påstå, att just den gastronomiska mottagningen hade det mesta och utgjorde tillsammans med den tidigare matorgien en oförglömlig start på den första av flera kommande och långvariga affärsresor till Spanien.
Den tiden i Madrid skulle som sagt följas av ett antal liknande besök och med tiden kände man sig mer och mer bekväm med tillvaron och människorna där.
Även om arbetet där ibland var tufft med många problem och stort ansvar, så fick man uppleva många fantastiska stunder och dessutom förmånen att lära känna dessa trevliga spanjorer på djupet. Många blev kära vänner genom åren.
En av de mest orginella och typiskt spanska personerna jag träffade, var nog den äldre damen Carmen Portilla på Calle Victoria i Malaga. Jag hade fått ett språkrese-stipendium från företaget för att förkovra mig i det spanska idiomet och bodde inneboende hos henne. Hon var väldigt trevlig men lite kort i tonen och bestämd på sitt sydeuropeiska sätt. Jag minns särskilt en kväll, när hon fastnade i hissen. Jag satt ensam framför TV´n samma afton och blev lite irriterad på en ringklocka som ringde långa signaler någonstans i huset, om och om igen. Efter ett par timmar tystnade emellertid allt och lugnet infann sig åter i lägenheten.
Det var dock ett bedrägligt lugn, skulle det visa sig. Plötsligt stormar tanten in som en levande kopia av den där hysteriska mamman i Fellinis ”Amarcord”. På sprutande spanska stod hon framför ”lilla jag” och gestikulerade med nästa hotfulla rörelser. Det var uppenbart något som hon ville förklara och framför allt…beklaga. Så mycket förstod jag i alla fall. När jag mitt bland den forsande strömmen av ord råkade uppsnappa ord som….ascención….he llamado…dos horas…..ja, då gick det upp för mig, vad det var för signal som hade stört min annars så rofyllda tillvaro… i två timmar. Jag skämdes lite, men vågade inte säga att jag varit hemma hela den tiden, iskallt ignorerande hennes ”rop” på hjälp. Jag tror inte, att jag lärde mig så mycket spanska den kvällen, men det spanska tempramentet fick jag en grundlig lektion i.
Jag tänker också ibland på allt som hände under semester-resorna dit ner. Oavsett om det var på Costa del Sol, Mallorca, Benidorm eller kanarieöarna så träffade man alltid intressanta och roliga människor. Man fick se mycket av landet också. Bl.a. vyer från toppen av Spaniens högsta berg, Teide (4.200 m) på Tenerife blickande ut över öarna och den blåa Atlanten... ner till det mörka djupet i de vackra drakgrottorna (cuevas del drach) på Mallorcas östkust.
Där emellan har jag upplevt allt från tjurfäktningar, teater, flamenco, många kvällar på några av Madrids 10-15.000 barer, Picassos födelsehus i Malaga, den antika akvedukten i Segovia, den nästan tropiskt fuktiga staden Aranjuéz, loppmarknaden El Rastro på söndagarna i Madrid, en kväll med spanska vänner i den lilla okända staden Chinchón, katedralen och de berömda smyckena i Toledo, saluhallen i Valencia, många besök på Prado-muséet i Madrid med bl.a. Goyas ”Maya nuda” och ”Maya desnuda”, ett stort antal dödsföraktande taxiresor (utan risktillägg..) ….till…ett fantastiskt folk i alla dessa charmiga och antika städer… med restauranger som måste vara några av de bästa i världen.
Ja, även om jag har glömt mycket, så skulle jag ändå kunna hålla på länge och berätta om det här landet, men det får väl bli i mina ev. memoarer (?),…..kanske.
------”España siempre en mi corazón” ! -----
