Nu är det snart tre år sedan den ödesdigra dagen då tsumanin i sydostasien förändrade livet för så många av oss här på jorden. Jag minns, att det var svårt att sätta ord på de känslor som framkallades där framför TV´n. Även som icke direkt drabbad kände man en sorg och overklighet som inte gick att beskriva.
Jag försökte då att kondensera mina djupaste känslor och skrev sedan den här dikten ”Efter vågen” i ett försök att trösta, men i själva verket kanske allra mest som ett balsam för min egen själ. Det var ingen som fick läsa den då, men kanske finns det någon som nu kan uppskatta de här raderna…..
EFTER VÅGEN
Som vågor
sköljs ditt blod
ut ur mina tankar
som en spolad strand
ligger våra drömmar
framför mig
där dina fotspår gick
torkar nu mitt hjärta
bultande i sanden
dock dansar ännu
dina pärlande skratt
som ystra löv
som notblad
i den sjungande vinden
under varje skugga
hittar jag våra minnen
i varje snäcka
hörs din röst
ditt rop
till mina händer
till våra tysta blickar
som flöt isär
som vågor
sköljer tiden ut allt ont
som av tidvatten
lyfts jag varje dag
ur djupet
______
