Tank you for the music
Jag tror, att det var en sommardag någon gång i slutet av femtiotalet som musiken kom in i mitt liv. Vi hade cyklat från Verkebäck ett par km upp till ett café i Gunnebo med några mynt i fickan, Leif och jag.
Det var en spännande utflykt för mig som nyss hade börjat skolan och dom surt förvärvade 25-öringarna skulle nu förslösas på något som kallades ”juke box”.
Jag kommer fortfarande ihåg, hur mäktig den såg ut. Hur imponerad man var av den där ”armen” som hämtade upp, vände och placerade skivan på tallriken. Men, det var ändå ingenting mot den rysning som gick genom kroppen när Elvis och ”Jailhouse rock” fyllde hela rummet med ett ljud man aldrig hade hört förut.
Ett par, tre omgångar av både Elvis och ”Living doll” med Cliff Richard räckte pengarna till. Men, en sak stod genast helt klar. Det gällde nu att panta fler tomglas för att kunna tillfredställa det nya behov som nu hade skapats.
Lika påtagliga händelser måste vara när Radio Nord började flöda på mellanvågen ur vår ”gamla” rör-radio och när jag något år senare fick min efterlängtade rull-bandspelare. En Dux med snedställd högtalare från Hallbergs Radio o TV i Västervik.
Sedan dess har musiken aldrig tystnat.
Att man låtsades vara sjuk för att få ligga hemma och lyssna på Radio Nord, var inget man hade några moraliska betänkligheter mot. Nej, det var bara helt underbart. Dessutom var ju radio-reklam något nytt och spännande då.
Jag var väl 14-15 år, när mamma började kalla mig för ”Experiment-pelle”. Jag höll på med ritningar till tändsticks-automater, evighetsmaskiner och av en syltburk, smörpapper och alu.-folie byggde jag en s.k. laddflaska (en stor kondensator..). Den laddade jag upp med statisk el från bandet , under snabbspolning med bandspelaren. Urladdningen och knallen var förstås grädde på moset.
Men det bästa jag byggde var FM-sändaren. En 1-transistors med tänjbar spole som jag kopplade till bandspelaren. Sedan kunde jag sätta på mitt favorit-band, gå ut på gräsmattan och liggande i solen avnjuta musiken i transistor-radion. ……trådlöst ! Betänk, att detta var i mitten på 60-talet !?! Nu, när Ipod´arna nyss har utrustats med FM-sändare, som tillbehör.
Man såg alltid fram mot lördagarna och tio-i-topp. Antingen satt man hemma och spelade in alla nya låtar, eller också satt man ute i solen och bara njöt. Min kompis Christer var den som först fick en egen transistor-radio. En Luma med FM-band.
På sommaren satt vi ofta med den på ett berg vid brofästet i Verkebäck. Tittade på alla bilar som passerade och spisade 60-talsmusik …(redan då…ha ha..!?)
Det var en av dessa underbara somrar som ett tivoli slog upp sina tält och vagnar på gärdet bakom bro-caféet. För oss på äventyr utsvultna ungdomar var detta lika sensationellt som om ett UFO hade landat. Vi bokstavligen bodde där dessa dagar.
Bortsätt från besvikelsen, när vi hade plankat in i strip-tease tältet och som ”belöning” fått se en gammal avdankad ”tant” med hängbröst, så var det nog musiken som var den största behållningen. Alla tio-i-topp låtar som spelades om och om igen bland karusellerna. Fortfarande än idag får jag rysningar i kroppen, när jag ibland hör låtar som ”Sandy” och ”Just like Eddie”. Man minns hur det var.
Lika intensivt kändes livet den hösten, när tio-i-topp kom till Folkets Hus i Västervik. Nyförälskade stod Christer och jag med varsin tjej i handen bland alla ungdomar i kön utanför. Upphetsade av bara tanken på, att nu skulle vi lägga beslag på mentometer-knapparna och bestämma ordningen på listan.
Det var ”Help” med Beatles och ”Satisfaction” med Stones som slogs om förstaplatsen. Vilken som vann har jag glömt, men aldrig musiken och inte heller den där mjuka lilla handen i min.
Visserligen hade man sett flera olika pop-band i Gamleby och Västervik´s Folkets Park, men när Gunnebo fick ett eget band, då var lyckan fullständig. Genast blev man medlem i ”We intruders” fanclub och på varenda spelning var man given. Oavsett om det var i Gunnebo Folkets Hus, Breviks-skolan eller på popbands-tävling i Oskarshamn.
Jag minns inte många av låtarna dom spelade, men mycket ”Chuck Berry” var det….!?
Sedan dess har musiken gått vid min sida genom livet. Från Plommons på karnevalen i Överum, Hep Stars, Dee-Jays och Searchers i Gamleby, Hootenany Singers på läroverkets skolgård, ABBA live i Kungsträdgården, ...via rockkonsert bland 100.000 i Sydney Australien, flamenco på Café de Chinita i Madrid, Aida på operan i Zagreb, musikal på Broadway och jazzklubben Blue Note i New York ....till Mozarts sköna ”Exsultate jubilate” nu hemma på stereon idag.
Även om Mozart är den störste, så slår mitt hjärta ofta i takt med 60-tals musiken och jag kan bara säga till livet och den här tiden, att…………”Thank you for the music” . Tack för den !!
Jag tror, att det var en sommardag någon gång i slutet av femtiotalet som musiken kom in i mitt liv. Vi hade cyklat från Verkebäck ett par km upp till ett café i Gunnebo med några mynt i fickan, Leif och jag.
Det var en spännande utflykt för mig som nyss hade börjat skolan och dom surt förvärvade 25-öringarna skulle nu förslösas på något som kallades ”juke box”.
Jag kommer fortfarande ihåg, hur mäktig den såg ut. Hur imponerad man var av den där ”armen” som hämtade upp, vände och placerade skivan på tallriken. Men, det var ändå ingenting mot den rysning som gick genom kroppen när Elvis och ”Jailhouse rock” fyllde hela rummet med ett ljud man aldrig hade hört förut.
Ett par, tre omgångar av både Elvis och ”Living doll” med Cliff Richard räckte pengarna till. Men, en sak stod genast helt klar. Det gällde nu att panta fler tomglas för att kunna tillfredställa det nya behov som nu hade skapats.
Lika påtagliga händelser måste vara när Radio Nord började flöda på mellanvågen ur vår ”gamla” rör-radio och när jag något år senare fick min efterlängtade rull-bandspelare. En Dux med snedställd högtalare från Hallbergs Radio o TV i Västervik.
Sedan dess har musiken aldrig tystnat.
Att man låtsades vara sjuk för att få ligga hemma och lyssna på Radio Nord, var inget man hade några moraliska betänkligheter mot. Nej, det var bara helt underbart. Dessutom var ju radio-reklam något nytt och spännande då.
Jag var väl 14-15 år, när mamma började kalla mig för ”Experiment-pelle”. Jag höll på med ritningar till tändsticks-automater, evighetsmaskiner och av en syltburk, smörpapper och alu.-folie byggde jag en s.k. laddflaska (en stor kondensator..). Den laddade jag upp med statisk el från bandet , under snabbspolning med bandspelaren. Urladdningen och knallen var förstås grädde på moset.
Men det bästa jag byggde var FM-sändaren. En 1-transistors med tänjbar spole som jag kopplade till bandspelaren. Sedan kunde jag sätta på mitt favorit-band, gå ut på gräsmattan och liggande i solen avnjuta musiken i transistor-radion. ……trådlöst ! Betänk, att detta var i mitten på 60-talet !?! Nu, när Ipod´arna nyss har utrustats med FM-sändare, som tillbehör.
Man såg alltid fram mot lördagarna och tio-i-topp. Antingen satt man hemma och spelade in alla nya låtar, eller också satt man ute i solen och bara njöt. Min kompis Christer var den som först fick en egen transistor-radio. En Luma med FM-band.
På sommaren satt vi ofta med den på ett berg vid brofästet i Verkebäck. Tittade på alla bilar som passerade och spisade 60-talsmusik …(redan då…ha ha..!?)
Det var en av dessa underbara somrar som ett tivoli slog upp sina tält och vagnar på gärdet bakom bro-caféet. För oss på äventyr utsvultna ungdomar var detta lika sensationellt som om ett UFO hade landat. Vi bokstavligen bodde där dessa dagar.
Bortsätt från besvikelsen, när vi hade plankat in i strip-tease tältet och som ”belöning” fått se en gammal avdankad ”tant” med hängbröst, så var det nog musiken som var den största behållningen. Alla tio-i-topp låtar som spelades om och om igen bland karusellerna. Fortfarande än idag får jag rysningar i kroppen, när jag ibland hör låtar som ”Sandy” och ”Just like Eddie”. Man minns hur det var.
Lika intensivt kändes livet den hösten, när tio-i-topp kom till Folkets Hus i Västervik. Nyförälskade stod Christer och jag med varsin tjej i handen bland alla ungdomar i kön utanför. Upphetsade av bara tanken på, att nu skulle vi lägga beslag på mentometer-knapparna och bestämma ordningen på listan.
Det var ”Help” med Beatles och ”Satisfaction” med Stones som slogs om förstaplatsen. Vilken som vann har jag glömt, men aldrig musiken och inte heller den där mjuka lilla handen i min.
Visserligen hade man sett flera olika pop-band i Gamleby och Västervik´s Folkets Park, men när Gunnebo fick ett eget band, då var lyckan fullständig. Genast blev man medlem i ”We intruders” fanclub och på varenda spelning var man given. Oavsett om det var i Gunnebo Folkets Hus, Breviks-skolan eller på popbands-tävling i Oskarshamn.
Jag minns inte många av låtarna dom spelade, men mycket ”Chuck Berry” var det….!?
Sedan dess har musiken gått vid min sida genom livet. Från Plommons på karnevalen i Överum, Hep Stars, Dee-Jays och Searchers i Gamleby, Hootenany Singers på läroverkets skolgård, ABBA live i Kungsträdgården, ...via rockkonsert bland 100.000 i Sydney Australien, flamenco på Café de Chinita i Madrid, Aida på operan i Zagreb, musikal på Broadway och jazzklubben Blue Note i New York ....till Mozarts sköna ”Exsultate jubilate” nu hemma på stereon idag.
Även om Mozart är den störste, så slår mitt hjärta ofta i takt med 60-tals musiken och jag kan bara säga till livet och den här tiden, att…………”Thank you for the music” . Tack för den !!
