Om de inte fattar själva, kan ingen ........

Jag vet inte, om ni hade oturen att se det första avsnittet av Dansbandskampen ..?! Men jag ... trodde inte mina öron, när det ”spelades” upp till dans. Framförandet av de flesta banden var så långt från kunglig hovleverantör man kan komma. Hade bandens sångare varit med i det där oempatiska programmet ”Idol”, så skulle nog juryn undrat, om de var utsatta för ett practical joke á la dolda kameran.

Den där unga ”sångaren” von Hoffsten med den tyngdlösa frisyren trodde säkert, att med en adelstitel följer talang och begåvning per automatik. Han hade absolut ingen självdistans, utan trodde faktiskt att han kunde sjunga. Inte ens när juryn och Settman försökte linda in sina gapskratt i tröstande verbala snuttefiltar .... förstod han. Så kan det gå, när man uppfostras av föräldrar med inställningen att mina barn kan allt, vet bäst och står man i adelskalendern, ja då måste man ju bara .... vara bäst. Ännu en gång bekräftas mitt eget devis att ...”Stort självförtroende, är ofta bara brist på självkritik”.

Sedan fattar jag inte, vad ett rockband (?) som ”Black Ingvars” över huvud taget har med dansbandsmusik att göra. Sångaren skrala röstkvalité räcker möjligtvis till hårdrock. Men, i dansbandsklassen har han inget att hämta. Där måste man faktiskt kunna sjunga ! Det är det som nästan är essensen av den musikgenren.

De värsta med det här programmet är tyvärr, att folk som inte direkt är dansbands-bevandrade, kanske kan få för sig .... att det är så här, den här annars så vida publikt omtyckta musiken ... ska låta. Kan man inte hitta bättre band och framför allt sångare än de här, så är det tveksamt om SVT´s annars berömliga satsning på en annars ”non existing” dansbandsmusik i TV, får den respons den verkligen vore värd.
Köp en skiva istället och bjud upp till en tryckare med diskreta saxofoner och ett skönt basgung. Allt bakom en harmonisk dansbandsångare ... värd namnet. Får jag lov ?!

Reinkarnationens rättskipande konsekvens

Om ni mot förmodan har undgått den här lilla taniga skånska fågeln med den breda och ständigt kacklande näbben --- Anna Anka. Ja, då är ni förmodligen svårt sjuk eller så är ni internerad i en isoleringscell. Tänk att en så liten varelse kan ta så stor plats i mediavärlden. Utan att ha något mer än en förvärvad överklassmentalitet att visa upp. Ja så kan det gå, när en människa med hävdelsebehov plötsligt blir rik och får makt över vanligt hårt arbetande folk. Människor, som liksom hon för några år sedan, får sin försörjning genom att buga och bocka och tålmodigt ta emot skit ifrån den s.k. överheten med bankkonton lika feta som deras förakt inför dem som tydligen inte duger till mer än att varje dag knapra lite på deras ständigt växande förmögenhet.

Det är skrämmande att se, när barnen mot sin vilja tvingas att bli fotomodeller. Hur bacillskräcken snabbt hamnar i paritet med storleken på guldpåsarna. Att byta pyjamas varje dag för att det annars är ... äckligt, visar bara på det symtom som sjukdomen pengar kan ge. Allt ska vara in absurdum perfekt.

Jag fick nästan samma känsla, när jag såg Ingmar Bergmans hushållerskas program om sin tid hos demon(!)-regissören. Där var det inte så mycket pengarna, utan berömmelsen som steg honom åt huvudet. Där skulle det också bugas och bockas och helst skulle man bara vara nöjd med äran att få vara vid ”den fantastiskes” sida. Att alla svansade runt honom och vid minsta ljud dansade efter hans pipa, gjorde snart att han själv trodde, att han var det geni som kultureliten hade bestämt ... att han skulle vara.

I jämförelse med sina utländska gelikar i samma genre, var han i själva verket ganska blek. Lika beige som sin klädsmak faktiskt. För att inte tala om alla hans patetiska idéer om allting. Tider som skulle passas på minuten (sekunden). Scheman som slaviskt skulle följas och alla hans spydiga handskrivna lappar till hushållerskan om hur dålig maten var. Hur osten var smaklös, brödet torrt o.s.v. Hur hon gjorde allt för mycket ... eller för lite.

Det värsta av hans arrogans mot sitt dompterade objekt och mot människorna runt omkring sig, var väl när hushållerskan efter en tids sjukskrivning ringde till Bergman och sa, att hon nog inte kunde fortsätta sin anställning hos honom. Hans enda kommentar var då bara .... ”Var det något mer du ville ?” ... och så slängde han på luren. Det säger det mesta om den mannen.

Då frågar istället jag .... Bergman ... var det något mer än dina demoner och dina bleka filmer ... som du egentligen ville ??! ....Kwack, kwack !