En muslimsk skinnskalle i kristdemokraterna

Jag är varken AIK:are, buddist, scientolog, katolik, GAIS:are, muslim, ateist, folkpartist, hårdrockare, skinnskalle, gammal, ung, stekare, socialdemokrat, lantis, nörd, snobb, inne, ut, ungdomlig, gammalmodig, medlem, arbetare, si eller så. Jag är ingenting annat heller. Förutom att jag är … ”En homo sapiens”! En på planeten Jorden levande varelse med för den arten karaktäristisk genuppsättning. Kort sagt … en människa.

Jag förstår inte, varför det inte skulle vara nog med att vara det. Det mest komplicerade och intelligentaste väsen som vi känner till i universum. Att som allt för många känna sig tvingade att tillhöra en speciell grupp är ett tecken på svaghet. Vi är visserligen ett flockdjur med längtan efter social gemenskap, men att avskärma sig från sina medmänniskor här på Jorden, genom att sälla sig till speciella grupper, ideologier eller religioner skapar bara utanförskap, hat, dogmatism, elitistiskt tänkande och brist på självkritik.

Man kan t.ex. inte säga, att man är folkpartist. Däremot är man, i så fall, en människa som delvis sympatiserar och stöder det partiets program. Det skulle vara kul att få veta, hur det går till, när en stockholmare bestämmer sig för att bli t.ex. ”en Djurgårdare” istället för Hammarby:are eller AIK:are. Vilka kriterier som gäller och varför ..? För många tycks det stärka deras självkänsla att få ”tillhöra” ett lag, parti eller religion. Själv skulle jag bara känna det som att vara bunden vid en boja. Sätta sitt fria tänkande i bur. Inkrökt … med andra ord.

Däremot att få vara nationalistisk i sportsammanhang. Det får man väl ändå acceptera, om det inte går till överdrift. Man måste dock även kunna känna glädje över ett annat lands framgångar. Tyvärr har jag själv svårt med det, när det gäller Tyskland och …… fotboll. Varför …. ja, det får väl någon psykolog reda ut.

( Don´t menchen the war! )

Neanderthalare i himlen

Jag klev på spårvagnen i Liljeholmen och satte mig mitt emot en något mörkhyad, krullhårig man med brett ansikte. Han var med säkerhet en s.k. ”australisk urinvånare”. En aborigin. Jag vet, för när jag var i Australien, så träffade man på dem överallt varje dag. De var ett naturligt inslag i gatuvimlet. Här däremot så ter de sig aningen mer exotiska.

Vid Årstadal klev det på en kvinna som satte sig bredvid den ”australiske” mannen. Hon bar visserligen inte på några blommor, men av prästkragen att dömma så var hon förmodligen ….. präst. Jag tänkte först inte så mycket på det, men eftersom jag nyligen hade läst en artikel i tidskriften ”Allt om vetenskap” om neanderthalare, så var associationsbanorna till den här mannen redan upptrampade … så att säga.

Att han nu dessutom satt alldeles nära en präst blev därför som en utlösande katalysator för den kemiska aktiviteten i mina grå. Tankeverksamheten gick genast upp i varv och den första tanke som slog mig var ….. ”kom neanderthalarna till himlen” ? Det hade visserligen varit ett pinsamt blottande av tankeprocessen bakom frågan, men samtidigt en relevant frågeställning till en av den andliga världens företrädare.

För jag menar, om de nu inte kom dit, var går i så fall gränsen för att bli s.a.s. kvalificerad? Och …. om de istället verkligen kom dit, var hamnade i så fall ”homo erectus” (den upprätta människan) och dess föregångare? Följdfrågan blir då konsekvent hur det går för gorillor och apor? Kommer de till himlen? För att inte prata om våra älskade hundar. Vem vet, man kanske inte själv behöver ”ta hunden med sig in i himlen” som Hasse Andersson en gång undrade i sin sång till överheten.

Nåja, kanske var det fel tillfälle i spårvagnen att ställa just den frågan då, men min existentiella nyfikenhet lämnar mig ingen ro. Så nästa gång jag konfronteras med en av den heliga skriftens allvetande tolkare och utsägare, då …….. vill jag ha ett svar!?!

(delfinen då …………??)

Jan Scherman svarar ......

Det kan kanske vara kul för er, att få se ett svar från en av de makthavare som jag kritiserat i min blogg. Det här är m.a.o. svaret som (en lite snarstucken) Scherman skickade till mig, efter att jag hade mailat honom en kopia av mitt inlägg från 14 Feb-09. (Läs längre ner på bloggen !)

Detta var allt, han hade att säga om all den kritik som jag gav uttryck för. Lite kredit får han dock, för att han över huvud taget svarade. Bedöm själva, vad ni tycker om svaret ...........

Hej Lord Nilsson

Vilken underhållande läsning!
Tyvärr är det ju så att när någon svingar ordet så ensidigt och i långa stycken direkt felaktigt som i ditt fall så åker mailen i papperskorgen.
Lycka till med det du företar dig i fortsättningen.

mvh
Janne Scherman

Katten och finanskrisen

Jag vet inte, vad den heter. Men den sitter ofta i trappuppgången och tittar ängsligt upp på mig med sina undrande stora mörka ögon. Den är som en liten skygg .. men kramgod svartvit leopard, där på dörrmattan dit den numera har tagit sin tillflykt. Nu, när vädret ute ännu inte bjuder på den skönaste tillvaron ….. för en katt.
Den bor dock inte där … utan en trappa upp. Men vem vill ligga på ett kallt stengolv och "filosofera" …?! Dessutom tror jag, att det är den enda yttre dörrmattan i vår uppgång.

En gång …. när jag var på väg ut från min lägenhet, så smet katten in. När jag efter en stunds letande hittade den, så låg den på rygg i min obäddade (!?) säng och myste. Det var med sorgset hjärta som jag vänligt men bestämt tvingades att förvisa den från latexmadrassens revir tillbaka ut till trapphusets klart mindre ombonade domäner.

Man undrar, vad den tänker på under alla timmar som den ligger där i "splendid isolation" ? En sak är säker. Finanskrisen utgör nog inte någon väsentlig del i kissens tankevärld. Från den destruktiva problemsfären är den åtminstone förskonad … tack och lov. Den undrar nog istället, vad vi är för ena konstiga jättar som springer upp och ner med dessa mystiska prasslande kassar. Som med falsettröster böjer oss ner och talar något obegripligt såsom "nämen, sitter du här ensam … lilla vän".

Den har i alla fall någon typ av själsliv. Det fick jag bevis för en gång ... på väg ner för trappan. Den tog ingen notis om mig utan var fullt upptagen med att liggande föröka fånga "något" med tassarna. Någon typ av "fånga-råtta-lek". Den var i en annan värld … helt klart. Dessutom har den lärt sig att trycka på dörrklockan av mig, när jag ibland ringer på hos grannen för att den vill komma in. Tyvärr räcker den inte ända upp, men den har förstått innebörden av ringklockan. Tyder på intelligens !

Några stressrelaterade sjukdomar lär den emellertid aldrig få. Ett ganska behagligt liv om än lite enformigt … kanske. Behöver aldrig ens tänka på … handla mat, jobb, pengar, TV-program, kläder, skola, sjukdom och död. Nej, bara ut och jaga och sedan hem för att äta och sova. (påminner om ungdomar i tonåren … förresten)
Och kärleksproblemen … dom är (till skillnad från tonåringarnas) systematiskt förlagda till en månad per år. Praktiskt och rationellt.

Det kanske vore något för de strukturerade och stressade på Wall Street att tänka på. Att bli en katt …. i nästa liv. Undrar bara vad katten skulle vilja bli …?! Finansvalp … kanske ?! Men då måste man nog vara en hund först …. eller …?.