Om

Som trådar längs tiden
löpte våra möjliga liv
till en flygande matta
väver vi nu dessa drömmar
__________

Så som i en dröm

Snart är det dags för offentliggörandet av Nobelprisen. Varken som kandidat eller som inbjuden gäst till själva festen lär jag komma på fråga …. i år heller. Enda lilla (!) chansen att man skulle bli bjuden, är väl om min mail-kompis Max Tegmark någon gång skulle få fysikpriset. (Jag håller tummarna !)
Han är astrofysiker på MIT. Ett Nobelpristätt universitet i USA. Om ni missade hans sommarprogram i P1 under sommaren, så kanske det fortfarande finns att ladda ner från sr.se ….. ??! Gör det !!

Vad gäller Nobelpriset, så förstår jag inte varför man envisas med att dela ut ett pris i ekonomi ?! Visserligen är det till Alfred Nobels minne, men hans gärning skulle helst hedras med något mer i hans vetenskapliga anda. Nationalekonomi är väl knappast någon vetenskap och om det nu skulle vara det, så tillhör den väl snarast den teologiska fakulteten. Titta bara på när riksbankerna ska sätta sin repränta. Det spektaklet är mer baserat på godtyckligt tyckande än vetande. Den dagen någon kan presentera en exakt "formel" för räntesatsen, ja då kan jag tänka mig ett Nobelpris i ekonomi.

Konjunkturinstitutet kan man dessutom lägga ner samtidigt. Jag tror, att en spåkärring skulle lyckas bättre. Staten skulle spara miljonbelopp och tanten skulle få råd till en ny kristallkula. En riktig win-win situation.

Men om man nu mot förmodan hamnade där i Blå hallen, kan man inte låta bli, att fundera på vilka bordsgrannar som man inte vill … respektive vill… sitta tillsammans med. Marsdrömsfesten vore nog att bli placerad mellan Alexander Bard och Conan O´Brian. Skulle få sura uppstötningar redan efter förrätten. Om sedan Liza Marklund flankerad av Robin Williams och Henrik Schyffert skulle sitta mitt emot, då skulle man få sig en årsdos av billiga skämt … till dyra rödvinet. Samtidigt som Liza hela tiden svamlar om sin dyra villa i Spanien och …. någon misstänkt mördare uppe på balkongen.

Dr. Phil, snett mitt emot, analyserar mästerligt och entonigt varför Schyffert är där i indiandräkt med bart arsle och varför Alexander Bard sitter på en Nobelfest, mitt i vintern, som en 5-åring …. i kortbyxor. Per Nuder nickar instämmande strax bredvid men säger som tur är ingenting utan är bara så där formellt politiskt tråkig … som vanligt. Jaa, Gud bevare mig för den märkliga konstellationen.

Som tur är så finns det en ledig stol vid bordet intill. Inför huvudrätten sätter jag mig där och hamnar till min förtjusning mellan Catherine Zeta-Jones och Ana Ivanovic. En mogen Chablis till ett mört lammkött. Kommentarer är för den initierade överflödiga.

Att sedan efter det, från andra sidan bordet, få en dessert med Eddie Izzards fyndiga karameller och "en lite på snusen" Leif G.W. Perssons underbara retorik, ja då kommer snart alla i rätt stämning inför dansen i Gyllene salen. Med andra ord ett gyllene tillfälle att få bjuda upp någon av bordsdamerna. Får jag lov ….. Ana ?

Camera Obscura

Jag har nyligen köpt en ny kamera. Den 6:e kameran i mitt liv. I jämförelse med min första så är den ett tekniskt underverk. Men frågan är …. kommer jag att ta bättre bilder med den ? Ja, det får väl framtiden utvisa, men en sak är säker. Nu i den digitala tidsåldern kan man verkligen slösa med bilderna.

Jag minns det som igår. Jag var väl kanske 14-15 år. Sommarlovet hade just börjat och jag tog förväntansfullt tåget in till stan för att köpa min första egna kamera. Tidigare hade jag bara fått låna familjens svarta lådkamera och var även så avundsjuk på min kompis systemkamera. En rysk (?) Zenith systemkamera med teleobjektiv.

Lyrisk över min nya kamera satt jag sedan i den lilla parken vid järnvägsstationen djupt försjunken i bruksanvisningens spännande "möjligheter". Det var en Agfa Silette. En småbildskamera 24x36, F2.8 - 22, 1/30 - 1/125 med normalobjektiv. Helt manuell men även med avståndssymboler på objektivet. Trots allt var jag nog lite besviken att inte haft råd med den dyrare modellen Silette II. Med inbyggd exponeringsmätare ! Nu i efterhand kan jag bara tacka min pobra ekonomiska tonårstid för det plånboksvalet. En helt manuell kamera tvingade mig nämligen till grundläggande praktiskt förvärvade kunskaper i fotograferingens ädla konst. Jag lärde mig att "på gehör" ställa in bländaren efter olika ljusförhållanden i förhållande till tiden och filmens ISO-tal (ASA), Autofokus fanns ju inte ens då, så förhållandet skärpedjup/bländare blev snart en integrerad del av tankeprocessen vid varje presumtivt motiv. Så småningom läste man också till sig färdigheter i komposition, ljussättning och motivval.

Åren därefter begränsades väl fotograferandet till en del av kostnaden för film och framkallning, men intresset fanns. Man kastade ofta lystna blickar på lumparkompisars systemkameror och tänkte att ….. en dag så…!?

Min första systemkamera blev så småningom en Konica Autoreflex T. Den skulle tjänstgöra i sju år innan nästas Konica köptes. En FS-1. Världens första systemkamera med inbyggd motor ! Skaffade den inför min jordenruntresa 1979 och jag minns bl.a. hur fascinerad vår guide i Thailand var över det där "surrandet" efter varje tagning.

Efter hand så tröttnade man på släpandet av tunga objektiv och kamera under alla resor och införskaffade därför en liten (mycket liten) Minox med fällbart bälg-objektiv (!). En mycket originell kamera med knivskarp objektiv. Min kanske bästa bild någonsin tog jag med just den. (Obs! Se bilden ovan! Den är en sämre kopia tagen med mobilen..) I 38° fuktig värme på en gata i den Mexikanska staden Merida "fångade" jag en mycket gammal och sliten kvinna. Sittande på trottoaren i mycket spartansk Haute Couture och lutad mot gamla backar med Coca-Cola tomglas … halsar hon en iskall Cola.

Den "luriga" ljusmätaren och avsaknaden av blixt gjorde emellertid, att den 1989 byttes ut mot en Konica A4 kompakt. Den använde jag i några år , men sedan 7-8 år har mitt fotograferande mest "legat på is". Fyra av mina sex kameror har jag forfarande kvar.

Ja, men nu har jag alltså börjat igen med min nya digitala kompakt. En Sony W170 med 10 Mpix, optisk bildstabilisator och Zeiss-objektiv (motsv.) 28 - 140 mm. Med 4 Gbyte minne får man plats med 1.000 bilder. Det är lite skillnad mot Agfa´n, men som sagt …… det är också bakom kameran som bilderna skapas. Bilder som förhoppningsvis blir ett konstnärligt tidsdokument över hur allting var just då …..då en gång för så länge sedan.

I det meningslösa

I DET MENINGSLÖSA

Vi har dörrar
vi kan stänga
rum
vi borde gömma oss i
för där ute
mitt i det vackra
växer meningslösheten
växer vilt
i det kargaste fagra

men någonstans
i det meningslösa
växer också skönheten
så stolt
utan en tanke på var
och utan en aning om hur
den sträcker sig mot ljuset
vägrar böja sig för tvivlen
spirar trotsande
utan en tanke
på att dö

vi skulle kanske öppna alla dörrar
lämna rummen
sitta där ute
hos skönheten
och för en gångs skull
hålla tillgodo
med det allra minsta
meningsfulla
__________

Ännu dansar Sandi

Genom tomhetens hav på väg mot stjärnan NGC 1333-IRAS 4B seglar ett "paket" av elektromagnetiska vågor. Året är 2965 på planeten Jorden, från vilken de nu har färdats i ett tusen år. 1965 lämnade de antennen på taket till radiostationen "KQLL 106.1 FM" i Tulsa , Oaklahoma.
Miss Sandi Stewart som just då hemma i Owasso fångade upp dessa vågor i sin nya FM- mottagare kunde med ett leende på sina nymålade rosa läppar höra Beatleslåten "Ticket To Ride" spelas. Hon och väninnan Joanne dansade förtjusta i tonårsrummet till den senaste hitlåten på listan. Omedvetna om att de här korta minuterna av popmusik just hade börjat sin långa resa ut i världsrymden. Som ett fruset fotavtryck av livet här …. skulle detta "staket av vågor" trotsa rumtidens gap och oförstört fortplanta sig genom galaxens ofantliga stjärnevärld. Tills nu ….. när de inom ett par minuter kommer att passera stjärnan NGC 1333-IRAS 4B. Kurskorrigerade av den lysande himlakroppens gravitation med någon grad … sträcker de vidare genom Vintergatans ständiga natthimmel. Oförstörda av tidens tand bär de ännu på en svag viskning av civilisationens röst. I hopp om att kanske en gång få möta den känsligaste av alla radiomottagare och åter få spela upp till dans. Till en dans med Sandi … ett millenium bort från den dag … då hon just kommit hem från skolan och upphetsad vill visa Joanne sin nya radio. En ljusblå födelsedagspresent … denna lyckliga 16-årsdag …försommaren 1965 i Owasso, USA.

De förutsägbara

DE FÖRUTSÄGBARA

Fåfängt
svansar ni runt i buren
närsynta
avundsjuka på någons lystra päls

själv
sitter jag ensam
uppe i trädet
ser er ångestfyllda dans
runt trivialiteterna
blickar ut
mot havet, nejderna
mot horisonten
reflekterar
över det filosofiskas essens
står över
det instinktivt banala
ser ner
på det förutsägbara
det enklaste självklara
ser ner
på er
_______